Etikettarkiv: Kent

Viktig satsning för fler jobb i västra Örebro

Idag diskuterade Kommunfullmäktige skapandet av Västerporten AB, ett helägt kommunalt bolag som ska bidra till företagande, utveckling och nya jobb i Vivalla och i de västra stadsdelarna i Örebro. Det slutade med att oppositionen (M, MP, FP, V, SD) fick igenom en ”minoritetsåterremiss”. Det innebär att bolaget inte kan komma igång förrän efter nästa Kommunfullmäktige, vilket i sig riskerar försena viktiga satsningar i Örebro.

Jag sa ungefär så här i debatten:

Vad bör politiken göra om man ser problem?

  • Om man ser att alldeles för många saknar arbete, i Örebro och i Vivalla och i de västra stadsdelarna i övrigt. Att arbetslösheten är tre gånger så hög i Vivalla som i resten av Örebro. Vad gör man som ansvarig politiker då?
  • Om man ser att barnfattigdomen är utbredd, att 70% av barnen i Vivalla lever i ekonomiskt utsatthet. Vad gör man då?
  • Om man vet att många människor är långtidsarbetslösa, särskilt på Väster, vad gör man då som förtroendevald politiker?
  • Ja, vad bör politiken göra om man ser dessa problem? Ingenting?

    Vi ser angelägna samhällsproblem och väljer att agera. Vi prövar nya vägar för att skapa verksamhetslokaler för nya företag, för att fler ska få jobb, för att arbetslösheten ska minska särskilt i de västra stadsdelarna.

    Att inte göra någonting alls är ansvarslöst.

    Det finns nästan alltid skäl att citera Kent i Kommunfullmäktige (och då inte moderaternas Kent Persson). Idag släpptes Kents singel ”999”:
    ”Dom 999 saker jag aldrig skulle göra
    Dom vägs upp av 999 värre saker jag gjort”

    Det är en ganska bra bild av Moderaternas politik, förutom att de olika sakerna inte jämnar ut sig. Att Moderaterna i Örebro vägrar göra viktiga insatser för att skapa jobb på väster, medan Moderaterna på riksplanet genomfört många fler saker som skadat utvecklingen och ökat orättvisorna.

    Vi är beredda att göra något, att ta ansvar. Vad vill oppositionen?

    I debatten radade oppositionen upp argument mot Skapandet av Västerporten AB. Många av deras invändningar gällde Södertälje. Vi har hämtat inspiration från bland annat Södertälje där de i bolagsform framgångsrikt har skapat innovativa lösningar för att bland annat minska arbetslöshet och rusta upp miljonprogramsområden så vi fick svara en del om Södertälje också:

  • Oppositionen i Örebro är mot att inspireras av ”Telgemodellen”. Som tur är delar inte regeringen den inställningen: flera ministrar är imponerade, t ex arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) som 29 februari besökte Södertälje och var mycket inspirerad av vad hon fick se och ansåg att detta var något unikt i Sverige som fler borde ta efter. Eller som Telge AB skriver i årsredovisningen: ”I vårbudgeten lyfte regeringen fram Telge Tillväxt som ett bra och önskvärt initiativ”
  • Oppositionen påstod att inte ens kommunledningen i Södertälje gillar ”Södertäljemodellen”. Det stämmer självklart inte, och jag citerade bland annat därför vad en representant för Södertäljes kommunledning skrev till oss: ”Det stämmer att Södertälje har en jättestor arbetslöshet generellt och även ungdomsarbetslöshet. Det är ju precis därför vi har lanserat våra olika satsningar i de olika bolagen och även inom traditionell kommunal förvaltning. Läget är svårt och vi har inte råd att inte våga prova nya idéer.”
  • Oppositionen menade att Södertäljemodellen misslyckats. Det är fel. Jag återger innehållet i vad Telge ABs ledning skriver: Bara i Manpower Telge Jobbstart har 200 personer kommit i jobb under 2011. Bolaget är lönsamt och vinsten för kommunen är ännu större eftersom i stort sett alla 200 var sådana som varit arbetslösa under minst 2-3 år. Det är den typ av personer som ofta fortsätter att vara arbetslösa flera år till stora kostnader för kommunen.
  • Några mer fakta ur Telges årsredovisning, ett urval av övriga händelser inom Telge Tillväxt 2011:
    – Under 2011 fick 111 ungdomar jobb på Telge Tillväxt. Vissa har arbetat några veckor, andra i snart ett år. 47 personer har hunnit sluta, varav 33 har gått till annat jobb (22 personer) eller studier (11 personer).
    – Den sista december hade Telge Tillväxt 64 ungdomar anställda. Av dem som anställdes under första halvåret 2011, hade 36 % försörjningsstöd innan.
    – Under året har Telge Tillväxt haft 157 uthyrningar till ett trettiotal privata arbetsgivare.

    I korthet om Västerporten AB:
    – Bolaget ska äga, förvalta, utveckla och överlåta fastigheter för att tillgodose behovet av affärs- och verksamhetslokaler i de västra stadsdelarna i Örebro.
    – Bolaget ska samverka med andra aktörer och bidra till att fler arbetstillfällen skapas i de västra stadsdelarna samt att människorna blir aktiva i utvecklingen av sina närområden.
    – Örebroporten och ÖBO bidrar med sina erfarenheter som ägare till Västerport.
    – Under de närmaste åren ska Västerport arbeta med fortsatt utveckling av Väster, med fokus på Vivalla.
    – Utifrån affärsmässiga bedömningar görs investeringar i nya lokaler.
    – I planeringen finns projekt som motsvarar investeringar på över 100 miljoner kronor.
    – Det finns ingen ekonomisk risk för koncernen. Nya projekt som startas av Västerporten ska ha en affärsmässig grund.

    Sonic styr upp spellistan

    Jag har ju tidigare beklagat mig för att jag inte hänger med tillräckligt i musikvärlden – att jag missar massor av ny bra musik. Tidningen Sonic har i många år fyllt på några genrer. Av någon anledning har jag varit utan Sonic ett tag nu (har ingen riktig koll på när den slutade komma…) men nu är ordningen återställd. Och när jag nu fått några dagar på mig att lyssna igenom senaste cdn (det följer med en cd i varje nummer) blev det till att uppdatera ”bäst just nu- listan” (dessutom har jag haft en lugn dag med massor av tid…). Förutom Sonic-skivan och alla gamla favoriter som tycks ha borrat sig fast i spellistan så klarar sig The Streets, M.I.A. och The Kooks kvar från grannens-brorsas-bland-skiva. Enjoy yourself:

    1. Imperial State Electric – I’ll Let You Down (Tack, Sonic!)
    2. Andreas Söderlund – Daustralien (dito)
    3. The Magic Numbers – The Pulse (äntligen nytt från de skäggiga/håriga engelsmännen – även här var det Sonic som tipsade)
    4. Ida Redig – Always On The Run (Tack, Sonic!)
    5. Jace Everett – Bad Things (rysligt bra ledmotiv från True Blood)
    6. The Streets – Heaven for the Weather (otroligt skojig text, men framrörallt fantastisk låt!)
    7. Kent – Columbus (Kent är nästan alltid med på listan…)
    8. M.I.A. – Paper Planes (märkligt mycket bättre än resten av M.I.A.s låtar – fast de andra kanske växer snart)
    9. Hello Saferide – 2006 (otrolig låt och typisk HS-text)
    10. Prince and the Revolution – Paisley Park (Dottern fortsätter säga: ”pappa det ringer”, när ”Paisley Park” kommer ur högtalarna. Bra både som låt och ringsignal.)
    11. newkid – Gör det för (Tack, Sonic!)
    12. Millencolin – Battery Check (Örebros stolthet och fastskruvade i min ”bäst just nu-lista”)
    13. R.E.M. Feat. Q-Tip – The Outsiders (ännu en listinventarie)
    14. The Specials – Enjoy Yourself (It’s Later Than You Think) (upptäckt via Party Animals på SVT, att jag inte upptäckt The Specials på nära 30 år – deras storhetstid var ju 70/80-tal)
    15. The Kooks – She Moves In Her Own Way (klart bäst av The Kooks låtar, men det är flera andra som nu börjar sätta sig…)

    Ony musik (Streets, M.I.A. mfl). Ett försvarstal.

    Jag vet att rätt många skrattar rätt gott och rätt rått åt mig för tillfället. Jag har nämligen upptäckt en del rätt fantastisk musik. Ungefär två år efter att alla andra upptäckte den… I det medelålders familjeliv jag lever visar det sig att en av de viktigaste beståndsdelarna i att upptäcka ny musik är att man har grannar som har unga syskon, för vore det inte för att grannen fått en skiva av sin hippe musikintresserade bror hade jag kanske aldrig upptäckt vare sig The Streets, M.I.A. eller The Kooks (tack iTunes för att det är så lätt att köpa musiken man upptäcker!). Jag har försökt många metoder för att hålla mig uppdaterad när det gäller musik. Länge trodde jag att gode vännen Micke fixade det, tillsammans med en prenumeration på Sonic och slumpvisa tips från andra. Men tydligen hjälper inte ens det. Ska fundera på vad jag ska göra åt problemet för jag vägrar inse att musikintresset fryser, stelnar eller stannar av bara för att man närmar sig 40-årsdagen. Så får inte ske.

    Och medan jag försvarar mig för att jag ”upptäcker” ony musik lyssnar jag på den senaste spellistan. Riktigt grym, faktiskt:
    1 Jace Everett – Bad Things (ledmotivet till True Blood på SVT: nu när det är uppehåll på tv måste jag få min dos av denna låt på annat sätt)
    2 The Streets – Heaven for the Weather (fantastiskt bra! Vadå, är inte The Streets det allra senaste? Vadå, 2008? Tackar grannens bror)
    3 Kent – Columbus (lysande låt, textraden ”hit till möjligheternas land” dök upp – vi pratar en del om möjligheternas land just nu…)
    4 The Verve – Bitter Sweet Symphony (fantastiskt bra depressiv låt…)
    5 M.I.A. – Paper Planes (Gjord 2008? Kan jag aldrig tro. Borde jag inte hört den tidigare då?… Konstigt nog är även detta grannens indie-brors smak)
    6 Hello Saferide – 2006 (ännu äldre låt – påmind när jag såg gammal SVT-konsert med Säkert!, kul att se en artist göra en cover på sin egen låt…)
    7 Prince and the Revolution – Paisley Park (”pappa det ringer”, säger dottern. Lär aldrig bli av med denna vare sig som ringsignal eller som spellistelåt. Påminner om båda barnen.)
    8 Twisted Sister – We’re Not Gonna Take It (TS var i Örebro. Och jag var inte där. Tack iTunesstore för att det är lätt att uppdatera skivsamlingen, LP-skivor fungerar inte så bra…)
    9 Millencolin – Battery Check (är det Millens bästa? Kanske inte, men den här lär någon få bända ur spellistan med kofot)
    10 Annika Norlin – Och Jag Grät Mig Till Sömns Efter Alla Dar (också från SVT-konserten med Säkert!. lysande text och fantastisk låt)
    11 R.E.M. Feat. Q-Tip – The Outsiders (sitter för evigt efter en av mina bästa konserter någonsin, vintern 2005)
    12 Kent – Det finns inga ord (inte så peppigt, men vackert, vemodigt, bittert och lysande låtsnickrande)
    13 The Rolling Stones – Paint It, Black (en del klassiker dör aldrig, också peppigt och uppåt…)
    14 The Specials – Enjoy Yourself (It’s Later Than You Think) (spelas ofta i tv-serien Party Animals – annars hade jag aldrig upptäckt den)
    15 The Kooks – She Moves In Her Own Way (tack grannensbrorsasmusiksmak!)

    Bowie räddar liv (ny lista med mest spelade)

    Till vänster på sidan finns en bild som visar den spellista som jag lyssnar mest på just nu (15 låtar som snurrar mest i mobil, iPod och hemma, läs mer om listan här). Jag ändrar den där rätt ofta, men skriver inte så ofta om det här – den som är intresserad kan ju kolla själv (vet inte 0m någon tycker att det är intressant, utom jag själv…). Men den lista som ligger där nu måste kommenteras.

    I morse när jag läste NA-bilagan Latte så hajade jag till när jag läste intervjun med en av Örebros mest kreativa personer: Richard Kennett (som skapat både ”O helga natt”-konserten på Stortorget, Rådhuskalendern och mycket annat). Kennett beskrev sin uppväxt, kantad med problem och förklarade vändningen: ”David Bowie räddade mitt liv. Från den dagen jag hörde honom slutade jag slåss och fick en ny identitet.”

    Kan Bowie betyda så mycket, tänkte jag? Jag lät AppleTVn slumpa bland alla Bowie-låtar och först kom ”The man who sold the world”, som jag inte lyssnat på på länge. Och så tänkte jag igen: Jo, det är klart att Bowie kan betyda så mycket. På min lista är Bowie en av de tio viktigaste kulturpersonerna någonsin. Inte bara för att han gjort världens bästa låt (”Life on Mars”) utan också för att han på så många sätt format trender, påverkat tänkande och utveckling. Och för att han gjort så otroligt mycket bra musik så klart. Så jag förstår Richard Kennett, inbillar mig att Bowie kunde ha precis den effekten på framför allt 70-talet.

    Så jag uppdaterade min snurrar-mest-just-nu-lista. Här är den:
    1.Cash or clash
    /Millencolin (lite bortglömd pärla med en av MCs mest begåvade – och politiska – texter)
    2. The Man Who Sold The World
    / David Bowie (se ovan)
    3. Stockholm, Sett snett uppifrån
    / Vapnet (fortfarande fantastisk, fortfarande otroligt vass, politisk och elak)
    4. Vals för satan (din vän pessimisten)
    / Kent (fantastisk låt med en text som ger mig storslagna rysningar)
    5. Sjukhus
    / Kent (mycket Kent på den här listan, dessa fyra är mina absoluta favoriter – för tillfället… – efter nära en månads intensivt lyssnande)
    6. Idioter
    / Kent
    7. Töntarna
    / Kent
    8. Hurricane
    / Asha Ali (från en av höstens bästa skivor – Asha Ali övertygar än en gång)
    9. Not Forever
    / Popsicle (den är ju bara så bra – hur ska jag någonsin kunna ta bort den från listan?)
    10. Shoreline
    / Broder Daniel (samma som föregående – rysligt bra låt)
    11. They’re Building Walls Around Us
    / Moneybrother (någon låt med pengabrorsan måste vara med – just nu är den här favorit)
    12. Young Folks
    / Peter, Björn & John (en otroligt catchy låt med ett lysande visselstick)
    13. Never Enough
    /Kiss (inte nyskapande men ruggigt bra rock: gubbarna visar att de fortfarande kan)
    14. Let’s Make Bombs
    /The Last Republic (fantastisk spelning på Putte i Parken, väntar på en fullängdsskiva!)
    15. Life On Mars
    /David Bowie (kommentar överflödig)

    Hur röda är Kent?

    Som vanligt har textanalyserna börjat redan innan Kents nya skiva finns i affärerna (släpps imorgon, men finns att köpa digitalt på kent.nu sedan imorse). Och som vanligt kan inte jag heller hålla mig: varje gång hittar jag nya ”bevis” för att Kent hör hemma på den politiska vänsterkanten…

    Det är egentligen lite fantastiskt att en del faktiskt tycks tro att Kent hör hemma på högerkanten. Det är jag nämligen helt säker på att de INTE gör (även om det inte alltid är lätt att helt säkert bestämma var på mitten-vänsterskalan de hör hemma). De som tror på höger-Kent glömmer bort rader som ”100 överklasspoeter kan inte ge mig någonting” eller hyllningssånger och låtpresentationer om identifikationen i arbetarklassen.

    Hur som helst. Den nya skivan heter ”Röd”, och självklart sätter det extra fart på mina politiska textanalyser. Så här har Jocke Berg förklarat titeln i några intervjuer (citerat av The Plague på forumet på kent.nu):

    ”Varför heter skivan Röd?
    J: ”Det finns en tanke och tematik. Det är så starkt ord och det står för så otroligt mycket. Det finns ju många laddade ord som är färger. Just röd har i alla fall övervägande poisitiv laddning.”
    Vad betyder ordet röd för dig personligen?
    J: ”Blod. I bemärkelsen av att det är väldigt mänskligt. Där är alla precis likadana.”

    The Plague fortsätter: ”Detta ger ju för mig att vi inte kan lämna någon bakom oss – hur var det den där textraden Jocke droppade på Fråga Kent?! ”Ingen lämnas kvar”? Inte ens de som ”landade hårt”, den som var ”alltid sjuk”.”

    Ja, ni fattar. Jag kan ju inte låta bli politikkopplingen. Och när jag sedan läser pankows utskrift av texten till ”Vals för satan (din vän pessimisten)” blir jag ju alldeles till mig (X markerar ord han inte lyckats uppfatta):

    ”Lägg dig där / Röda maj värmer ner X stan / Bland fanor X hör jag din puls / Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden / Tysta alla X, stoppa trafiken, en stilla bön om lugn igen / Att kunna ta besvikelsen

    Blås din vind ur din tro på / att tron i sig själv räcker till / Att någon i sig själv kan vara nog / Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen / Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen / Om man tror på någonting som du gör / Att aldrig någonsin ge upp”

     Och sedan kommer en fantastisk kärleksförklaring (fast den är inte riktad till någon rörelse – snarare till en person): ”Om jag hade lite kraft kvar att ge dig / Om jag hade lite hjärta att dela med mig / Om jag hade lite kärlek så var den till dig”

    Snurrar mest just nu (min spellista)

    Om du är uppmärksam ser du att jag lagt till en ny bild i vänsterkanten på bloggen. Där kan du nu se en lista med de låtar jag för tillfället lyssnar mest på. Genom att klicka på listan kommer du till min ”iMix” på iTunes-store (om du har iTunes) där du kan provlyssna och köpa de låtar du gillar.

    Att jag har lagt upp det där beror på att jag –  liksom tusentals andra – gillar att sprida mina favoritlåtar till hela världen. I grunden tror jag att det där är en bra sak: om alla tipsar andra om ny musik som man tror att den personen kan tänkas gilla så tror jag att det är bra för både artisterna och för oss andra. Jag tror att vi alla blir klokare, gladare och mer vidsynta om vi öppnar oss för nya influenser och delar med oss av våra favoriter. Det finns många exempel på när sådant har gjort mig glad (jag har bloggat om några exempel här).

    Ett mer nutida exempel är när Dennis K tipsade mig om den fantastiskt bra (men otäckt allvarliga) låten ”You cut her hair” med Tom McRae. Den låten hade jag aldrig upptäckt annars och jag är tacksam för att Dennis tipsade mig om den. Den ligger inte på min spellista ännu, helt enkelt för att jag ännu inte riktigt vet om det går att lyssna på den i vardagliga situationer på stan (t ex när jag cyklar till jobbet med musik i öronen). Den är helt enkelt lite för stark och lite skakande. Texten handlar om en SS-officer som klipper håret på en judisk kvinna innan hon skickas in i gaskammaren. Lyssna på den – den är verkligen bra (och hamnar kanske på listan framöver).

    Min ”snurrar-mest-just-nu-lista” innehåller (i alla fall för tillfället) fyra typer av låtar:

    1. Aktuella eller nya låtar som jag gillar men delvis ”lyssnar in mig på” (”Cornerstone”/Arctic Monkeys, ”Let´s make bombs”/The Last Republic, ”Seize the day”/Hoffmaestro & Craa, ”Lovers End”/The Birthday Massacre).
    2. Underbart fantastiska låtar som är svåra att slita sig från (”DLZ”/TV on the radio, ”Turn on me”/The Shins)
    3. Töppgulld-låtar som jag blivit påmind om av olika skäl (betyg 5 i mitt iTunes – jag har betygsatt de flesta låtarna i min samling…): ”Anna”/Hello Saferide, ”Detox”/Millencolin (efter PiP), ”Mannen i den vita hatten”/Kent (efter studentåterträff!), ”Not forever”/Popsicle (efter Schyfferts 90-talsshow).
    4. Bra låtar som jag hittat när jag låtit iTunes slumpmässigt välja ut låtar med betyget 4 eller 5): ”7 Days”/Craig David, ”Destroy everything you touch”/Ladytron, ”Jerk it out”/Ceasar´s Palace, ”Jeremy”/Pearl Jam, ”A design for life”/Manic Street Preachers. Min gissning är att det kommer vara högst omsättning på dessa.

    En del tycker nog att det här är helt ointressant. Det har de säkert rätt i… 😉

    Killen i den vita hatten (20 år senare)

    Det finns de som inte förstår poängen med klassåterträffar: ”varför ska jag umgås med folk som någon skolbyråkrat bestämt ska vara min klasskamrat”. De har ju en poäng, men eftersom det finns rätt få sammanhang som vi valt helt själva så riskerar den typen av argumentation leda till rätt mycket ensamhet. Vänskap och relationer är ju väldigt sällan logiska – i allmänhet är det slumpen som styr vilka människor man träffar. Och på det sättet är klasslistor ungefär lika vettiga som grund för fester och umgänge som namnet på ens arbetsgivare. Eller med andra ord: attans vad kul det kan vara med klassåterträffar!

    Lördagskvällen tillbringade jag i Karlskoga, tillsammans med 12 av de 20 som jag tog studenten med 1989 (E3B på Bregårdsskolan i Karlskoga). Och det är några saker jag funderat på efter träffen. Om man bortser från det uppenbara (att 20 års-återträff betyder att jag inte är så ung längre…) så kan man konstatera att 20 år förändrar människor rätt mycket. Man kan också konstatera att 20 år inte förändrar människor särskilt mycket.

    På 20 år hinner mycket hända med intressen och karriärval: 2 på återträffen jobbar med sådant vi fick utbildning i (och båda på samma revisionsföretag…), några till har väl haft en del nytta av utbildningen på olika sätt i yrkeslivet (jag till exempel) men i övrigt så var det märkligt många som valt helt andra yrkesbanor. På 20 år händer också rätt mycket med en grupp: alla pratade med alla ungefär lika mycket – de ”grupperingar” som fanns 1989 spelade inte så stor roll nu (å andra sidan var de inte särskilt fasta då heller).

    På 20 år hinner dock inte riktigt lika mycket hända med utseende och sätt att vara. Vi kände lätt igen varandra och rätt snabbt föll vi nog in i ungefär samma roller som då – var och en betedde sig nog ungefär som då, antingen det beror på att man är sådan eller att det beror på att man förväntas vara så.

    Hur som helst  hade vi roligt och det var nog skälet till att en del låtar fick helt nya betydelser dagen efter. Eftersom jag för tillfället är besatt av The Birthday Massacre så var jag en stund säker på att låten ”Nevermind” handlade om skolkamrater. Vilket den nog inte alls gör (läs texten här)… ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” har dock allt med skolkamrater att göra. Fast inte handlar den om Karlskoga, inte om att trivas med klasskamrater och inte är det någon partylåt. För i ärlighetens namn finns det bara en enda koppling mellan den texten och oss: den handlar om någon som tog studenten 1989 (hade Jocke Berg skrivit den i år hade den hetat ”Mannen i den vita hatten (20 år senare)”). Fast min gissning är att Jocke Berg inte kommer att organisera någon klassåterträff i år, jag tror han hör till den där skeptiska gruppen…